Har Sex and the city förstört tjejers kärleksliv?

Har både diskuterat och läst om den frågan denna helg. Och ja jag tror fan det.

Idyllen om att aldrig vara nöjd och hela tiden sträva mot den stora kärleken som är mystisk, fartfylld och farlig tror jag har stor grund i tvprogrammet. Jag har själv under de senaste veckorna känt mig nere och förvirrad över vad jag ska göra i mitt liv. Vill jag verkligen vara i en relation? Vill jag plugga det jag gör? Varför känner jag inte samma känslor som för ett år sedan? En massa röster inom mig som argumenterar fördelar och nackdelar. Jag har varit ett garnnystan där änden är borttappad någonstans i myllret av tråd. Under hela den här tiden har jag tänkt på vad som hänt i SATC.

Eftersom serien är så omvälvande har de hunnit med att gå igenom i princip allt i den serien, så på varje problem en tjej har kan man förmodligen hitta det mesta där. Problematiken är att det inte går att jämföra sig med detta, eftersom det trots allt är på tv. (Det handlar även om kvinnor som är i 35års ålder, bor i NYC och inte har dåligt med pengar, jämfört med mig) Detta har jag insett nu. För när det väl handlar om riktiga känslor så kan det inte vara 100% jämt. Och det är okej.

Så nu försöker jag att jobba bort mina konstiga krav på mannen jag älskar och istället uppskatta honom för det han är. Samtidigt jobbar jag bort mina egna krav på mig själv. Superkvinnan, aka Carrie, Miranda, Samantha, Charlotte m.fl., släng er i väggen! För nu ska jag bara vara Linda.

PUSS

Hallå Gud?!?!?

Jag tror Gud försöker förbanna mig på något sätt.
Först ger han mig silverfiskar i mitt hem.
Sen får jag löss på min blomma OCH EN MUS I KÖKET. HALLLÅÅÅÅÅ?!
Jag dör. Och jag är själv hemma. Det här bådar inte bra. Andas.

Jag trodde, innan jag flyttade hemifrån, att jag var ganska tuff. Men det har visat sig att det är snarare motsatsen. Jag är en riktig mes. Så det kanske är något bli vuxen-test jag blir utsatt för? Det är i såna fall INTE roligt. Med fet betoning på INTE.